Ett ljudlöst vårregn faller över Stockholms gator... men vi sitter inne i värmen vid Lolitas köksbord. Vi är trötta båda två. Så mycket händer just nu i våra liv. Ibland drar en stormvind in i våra hjärtan och rör runt bland de ark av åtaganden, ord, tankar, känslor och bleknande önskningar som vi kallar vår vardag...
Men detta är ett andrum, just nu, just här;ett mellanrum i tiden. Två systrar som samlar ihop sina utspridda strålar vid ett köksbord, i en stad där skymningen faller senare och senare i väntan på de första blommande körsbärsträden , i ett land förskonat från krig och större naturkatastrofer, på en blå planet i ett ofattbart gåtfullt och underbart universum.
Och vi minns hur det var en gång. Då på den tiden när vi ännu inte kände varandra. Redan då älskade Lolita magin i det genuina hantverket och valde helst Kelimmattor till sitt tonårsrum medan hennes jämnåriga längtade efter rosa fluff. Hennes idol var Diana Ross och min....; Fransiskus av Assissi...
Senare i livet skrev jag den här dikten om Fransiskus, till alla systrar och bröder som vågar trotsa sin historia och leva sitt eget hjärtas sanning;
Vår i Assissi
Här i dalen blommar träden
Hästkärror står lutande
utanför den gamles stall
Dimman stiger ur gräsens håligheter
och klockor kallar till tidig bön
Tunga var de vagnar som med brustna mjölsäckar
rullade genom natten
En krona av slånbär och nypons törnen
kröner obarmhärtigt mina drömmar
men glider så
in i en sinnenas konturlösa hägring
Ty doften
av gryningsmässans utblåsta vaxljus väcker mig
och duvor landar på mitt tak
Nu går solen opp
över fattiga döttrar och rika söner
och jag förundras över de toner som stiger
ur nätternas bråddjup
Stadens viskningar dansar på lätta fötter
genom gränderna
Ekar som speglad sol i rännstenen:
-Se rikemanssonen i tiggarens klädnad,
en dåre är han förvisso!
det sägs att han kysste kökspojkens fötter...
och att han bär en harpalt ömt under sin kåpa
Ja min son har lämnat mig
Dragit vanära över köpmannens hus
Utgjutit sitt blod likt smutsvatten över stadens torg
Nu sköljer skam över vältvättade borgarfötter
Min vrede är en hord av hästar
som skenar över kullerstensbelagda gator - med lindade hovar
-
Men när nattens facklor slocknat och koltrasten tiger
suckar gullvivor som balsam
mot den tätnande luften
De står milt fast vid sin övertygelse
varje pistill
som ett orkanens öga
En punkt
där passerande pilgrimshjärtan oundvikligen dras in
i de lönngångar
som klär av oss ALLA- ALLT
-
Ja han talar förtroligt med tingen
böjer sina knän för den fattiga kvinnan
som likt en vördad gäst
varje afton sitter vid hans bord
Och flickan som gav bort sitt sista bröd
Har somnat vid ekskogens port
med sidenfodrad kappa....
Love is Always the Answer
Z
ps. jag tror Fransiskus skulle hålla med Diana.ds: