I min dröm var allting vackert. Jag var ett barn och kunde flyga. På andra sidan vattendraget låg en liten men innerligt magisk stad. Dit flög jag, tätt tätt över vattenytan och landade i en helt ny värld. Varje steg jag tog var lustfyllt, allt jag såg gjorde mig lycklig och nyfiken, inspirerad och fick mig att le.

Gatorna var kullerstensbelagda med ametist, rosenkvarts och grönblå skimrande stenar. Varje sten hade en ton som ljöd inom mig när mina fötter rörde sig fram genom staden och husen längs gatorna var byggda av träd från de närliggande skogarna. Varje hus kunde tala, de talade ordlöst men jag kunde ändå uppfatta tonen, nyansen och stämningen. De var som goda fäder och mödrar från en svunnen tid och nu hade deras själar fått nya kroppar i form av sekelskifteshus. Jag vaknade precis när ett av husen skulle berätta sin hemlighet för mig.

Det var en vacker dröm. Jag längtar tillbaka. Kanske drömmer jag så just nu eftersom jag åter igen blickar inåt och försöker läka mitt inre barn..." Att du bara orkar "säger Lolita till mig när jag berättar om boken jag läser för tredje gången. Bli vän med ditt inre barn...- "HerreGud" säger hon och ser lite trött ut, jag har en hel jävla barnkoloni inom mig - och utan kolloledare i sikte! ....

Så kanske är det där vi ska börja...Bli vår egen bästa kolloledare för alla våra inre barn, säger jag ... Trösta, snyta, pussa på och ge dem allt som de behöver... Jag blev inte bara lite trött vid tanken på allt som skulle krävas och tänkte att det skulle vara skönt om det var någon annan som kunde ta hand om det hela...muminmamman tillexempel....det kändes plötsligt som om hela mitt inre var fyllt av figurer från mumindalen; det osynliga barnet, filifjonkan hemulen och... oj oj oj... vad det kändes rörigt...

Jag la mig ner på soffan och bläddrade förstrött i boken ...Där ser du, sa Lolita och log.

Sen ordnade vi iallafall ett stort kalas med saft, hallontårta och obligatorisk fiskdamm men när vi ringde HB och bjöd in hans inre barn tackade han konstigt nog nej och påstod att "dessa inbjudna" inte var hemma och inte heller väntades hem de närmsta femtio åren... Dessutom undrade han försynt om han skulle ringa någon snäll farbror i vit rock ... Men till det tackade vi nej. Vi ville ha tårtan för oss själva. Och spara en bit till muminmamman, förstås....

" Känslor är våra barn.När vi slappnar av mer och accepterar vad vi faktiskt är börjar vi be våra avvisade barn att komma tillbaka in.

Så snart vi önskar våra förvisade barn välkomna tillbaka in, förvandlas de. När vi välkomnar känslorna kan vi transformera dem."

Arjuna Ardagh