Det är en oerhört vacker och regnig höstdag, människor fäller upp sina paraplyer och hastar vidare i sina liv.
Jag ler när jag stannar upp för att låta regnet fullkomligt blöta ner mitt ansikte och jag tänker på min vackra syster Lolita/Lulu. Vi som är så olika och samtidigt så innerligt lika. Denna saga har jag skrivit till den flicka som bor djupt i hennes hjärta, djupt i mitt hjärta och det barn som bor djupt inom alla oss som vandrar på den här vackra planeten.
Det var en gång
Det var en gång en flicka som bodde djupt inne i en skog. I den skogen talade träden med henne, mossan var en viskande modersfamn som gav ro och omfamnade hennes ensamhet och alla hennes innersta drömmar. Stjärnorna som hängde likt smycken på de djupa himlavalven var hennes systrar och de delade både mörkrets hemligheter och det vita ljus som lyser klarast i den svartaste av nätter.
Varje dag i denna skog var ett liv, en outforskad stig att följa - mot stillsamma platser, dramatiskt storslagna landskap och lekfulla vattendrag.
En kväll i skymningen tyckte flickan sig höra en ton klinga genom skogens stillhet. Det var en mycket vacker ton - närmast ohörbar...En tyst doft...en vittring som lockade och drog ... och ju närmare hon kom desto starkare hördes denna magiska melodi. Den vibrerade genom hennes späda barnakropp och återspeglade en plats inom henne som hon kände väl igen men som sedan länge fallit i glömska...
Nu tog den henne till en plats som var fullkomligt stilla. Solen som föll glittrade genom trädens bladverk och bildade mönster av ljus och skugga framför flickans nakna fötter... Försiktigt böjde hon sig mot jorden och lyfte upp denna ljuvliga skatt i sina händer. Så vacker den var. En sådan återklang den gav i det innersta av alla hennes hjärtan. Hon blev alldeles ljus och för en sekund genomskinlig...Varsamt , andäktigt bar hon sin skatt tillbaka genom skogen.
Plötsligt drog en stark vind genom trädens bladverk och när flickan vände sig om för att se varifrån denna vind kom, snubblade hon över en kraftig trädrot, skrapade upp sina knän och tappade sin skatt. Den flöt ut över marken och rann ner i jordens håligheter... Flickan blev förtvivlad, hon grät; - Vem stjäl min dyrbara skatt? Men ingen svarade henne. Skogen teg. Allt var overkligt tyst och hon blundade.
Efter ljusår av tystnad steg tonen åter stilla över hennes marker och hon såg nu att detta guld, denna skatt nu genomsyrade varje minsta vibrerande cell i hennes inre. Så som det alltid hade varit. Så som det alltid skulle förbli. Denna skatt som aldrig kan gå förlorad. Denna rikedom vi alla bär inom oss. Sedd eller osedd... men ständigt och för alltid närvarande.
Love is always the answer
Z
ps. se denna underbara film där skolbarnen får lära sig att: Glädje och medkänsla är en ovärderlig skatt!