Kära alla. Jag förundras över oss människor.
Jag förundras över all denna rädsla och känslomässiga snålhet
som möter så många av oss dagligen.
Som mötte mig i kväll när jag tillsammans med Lolita
läste en del av de mail hon fått här på bloggen
och jag känner mig lite sorgsen.
Jag känner mig plötsligt nästan helt frisk från min influensa...
Men jag känner mig sorgsen.
Och en längtan föds i mig ,
en längtan att med min mjukaste stämma
viska de snällaste ord
i örat på dig som av någon anledning fastnat i denna rädsla.
För det är precis det det handlar om -Rädsla.
Jag vill smyga nära och med smekande hand
lyfta försiktigt på din hårslinga för att komma närmare...
så att mina läppar nästan snuddar vid ditt öra....
Jag vill viska:
-Du...söta... livet är för kort älskling,
livet är för kort för att fastna här.
Du är vacker och du får också vara med och leka!
Jag viskar det till dig så kärleksfullt jag kan ...
...för även min själ är kantstött.
Hudlös och ljusskygg har jag vandrat genom livets skuggor...
ibland vacklande och ofta bristande i styrka.
Men vad är styrka?
Och vad är svaghet?
Och vem bestämmer hur vi ska värdera våra bristfälliga liv?
Livet är för kort. Kom fina du. Du får också vara med och leka!