Vad ska jag nu ta för liten kastrull tänker jag och ser ut över min lilla köks-ö. Ö som i relativt stor ansamling av porslin och annat smått och gott som behöver rengöras för hand. (eftersom undertecknad inte äger någon diskmaskin ). Kök - som i yta där man helst vistas en person åt gången eller färre för att undvika blåmärken. 

Man kan enligt min mening tillaga en delikat frukost på nästan vad som helst om man bara inte har en massa föreställningar om hur ett gott morgonmål ska smaka… Det handlar om att vara med det som är som det är – och inte göra motstånd… om det går… det blir liksom lite lättare då… att bråka med verkligheten är ingen hit… och har liksom ingen funktion, förutom att det ökar trycket över hjärtat och man plötsligt får svårt att andas… nej jag är inte av den sorten… eller jo…det är ju just det jag är … jag har åtminstone varit av den sorten och det har inte hjälpt ett dugg…

Så nu när jag tittar in i mitt ekande kylskåp och ser en gulligt luddig morot och en halv vitlök ler jag faktiskt och tänker. Hmmm… intressant. Vad ska vi nu hitta på för smaskigt till middag… Och minns att det är väldigt gott med riven morot, stekt i vitlök. Med lite pasta till. Och har man ingen pasta har man kanske en gullig granne man kan låna av. Det har jag. Och så har man fått mat idag också. Underbart! vad mer kan man begära.  

Ja vad mer kan man begära? En liten husbög kanske? Ack den som hade en liten husbög. Jag hade en gång en husbög. I en kvart. Han kom stormande in i min lägenhet med släggan i högsta hugg och skulle riva ner en vägg.  

( The Wall )

Min älskade *Lolita ansåg nämligen att just den väggen borde rivas ner, för husfridens skull, hon sa att utan den väggen skulle jag må bättre, den gav mig alldeles för mycket ångest… Sagt och gjort. Med släggan i högsta hugg skulle nu Hb utföra dagens goda gärning och visst är det underbart, det kallar jag kärlek. Men man hinner inte så mycket på en kvart…  

Det är inte alltid så lätt att vara husbög ska ni veta, man har många små uppdrag att utföra, så ibland kan det hända att man glömmer bort att man har ett väldigt viktigt möte inplanerat… och just som man njuter som mest av att riva en vägg, kan man plötsligt börja minnas detta möte… och med en väldig fart vara tvungen att ge sig av. Det var just så det gick till den här dagen.

 

Men *Lolita och jag satt kvar i murbruksdammet vid köksbordet och förirrade oss djupare i livets alla gåtor. (Jo - jag har ett köksbord… men i vardagsrummet… för om jag skulle ha bordet i köket skulle en viss husbög behöva komma tillbaka med släggan och slå ut en vägg till, men då skulle jag inte ha något sovrum och sånt är ju ganska praktiskt att ha.) Nåväl. Sen kom vi av oss husbögen och jag .     Jag tänkte att det där det ordnar jag sen huvudsaken är att jag fått hjälp att komma igång . Så tänkte säkert han också. Värden såg inte lika lätt på saken och fast jag bedyrade att det sett ut så här ända sen den dag jag flyttade in, trodde han mig inte. Konstigt. 

Ack den som hade en liten husbög och då menar jag inte bara en kvart vart tionde år … utan jämt, hela tiden. Någon som diskade, puffade kuddar och svalkade ens panna när man kände sig lite matt. Någon som la de obetalda inkassoräkningarna i en låda och knöt ett vackert sidenband om så att man hade något vackert att fokusera på medan kronofogden gick husesyn. Någon som kokade kamomillte när man hade svårt att sova… och som avslutade alla ens påbörjade projekt. Men nu är det inte så. Och trots att jag letat i alla gömslen hittar jag ingen, inte ens en liten en i garderoben… jag trodde att det kanske... eventuellt... skulle bo någon där – men nej, ack nej.  

Så vad gör man? Man får helt enkelt bli sin egen lilla Hb. Jag menar sig själv har man ju alltid. Det handlar bara om lite övning, det är jag säker på. Man får liksom tänka; ” Vad skulle Hb ha gjort nu?”… Så får man nog in snitsen så småningom och blir till slut sin egen goda fe´. 

Och om jag bara putsar lite på ytan så kommer det säkert att visa sig att jag egentligen bor i ett slott. Inte ett så stort slott. Men ett slott. Och jag skojar inte för det är precis så det är. Det är bara det att det är så lätt att glömma. Så lätt att snegla på vad andra har, jämföra sig och tro att alla andra har det så mycket bättre. Men vad vet vi om det? Egentligen.  

Sanningen är, att vi, var och en av oss har vårt egna lilla Kungadöme, med eller utan husbög… det gäller bara att öppna våra ögon. Att öppna våra hjärtan.  Att se skönheten där vi är. I det lilla och i det stora. Och det handlar inte nödvändigtvis om Vad jag har utan Hur jag tar hand om det jag har. Och det handlar inte alltid om vad som händer eller inte händer utan hur jag bemöter vad helst som kommer min väg.  

( målning av Z )

Z

Ps. se denna vackra film, den lugnar … och får i alla fall mig att falla i djup ro oavsett om disken svämmar över och jag inte kunnat betala alla räkningar… den får mig att känna känslan av människans ursprung … För bortom vardagens små och ibland väldigt stora bekymmer…. Är vi egentligen väldigt lika.