Vaknade tidigt efter hela elva timmars nattsömn. Så skönt. Behövde det. Vandrade så småningom ut på en långpromenad med husbögen och Buster. Det var vackert men ganska kallt. Borde det inte bli vår nu? med vantar neddragna mössor och mörka glasögon vandrade vi runt djurgårdskanalen. Dåligt sandat så vi höll på att bryta benen flera gånger där vi halkade runt. Vi höll dock humöret uppe som bara vi kan, med flamsiga sköna minnen och sjuka underbara tankar, allt medan temperaturen sjönk, snön började falla och våren kändes smärtsamt långt borta. Vi "målbantar".. jo så heter det, husbögen och jag ska gå ner fem kilo var före första maj. ja ja.. time will tell.. jag fyller 48 snart.. närmar mig 50. Shit! läskigt.. och ganska härligt på samma gång. Hursomhelst så måste man ju till slut bara acceptera och kapitulera.. eller? både ja och nej. Lagom e bäst. Man får inte ge upp.. ha ha.. thank good for duktiga frisörer, botox, restylane och andra härligheter som håller fåfängan igång. Efter promenaden mötte jag upp en jämnårig kompis som har hjärtesorg. Detta fasans tillstånd som inte går att fly från.. jag vet. Hjärtat brister i tusern små bitar och man vet inte hur..eller med vad man ska få det helt igen. Det går inte. Det måste få krakelera och gå sönder tills det inte går sönder mer... gråta, låta sig hållas och tröstas, bli liten, naken, rädd och övergiven.. för ur den smärtan kan alla de små krakelerade trasiga bitarna skapa någonting nytt.. vackert. Ett slott.. vadsomhelst. Men det blir helt igen och ännu vackrare. Allting måste gå sönder ibland för att få en chans att utvecklas och bli ännu vackrare.. håll ut. Allt blir bra. Det blir precis som det ska. Kärleksfullt./Lu