Bak lykta dörrar.

Vid En vacker men sliten port med kättingar och ett rostigt lås som lät mig förstå att här hade ingen gått in på länge så skymtade jag en en magisk plats. Jag promenerade på en ö i Grekland och passerade då denna vackra dörr med utsökta järnsniderier i mjuka former. Jag hade svårt för att lämna utkiksplatsen och tittade länge nyfiket och granskande för att se vad som dolde sig där bakom. Jag såg ett övergivet hus och en igenvuxen trädgård. Det såg spöklikt ut men ändå vackert. Vem hade huset tillhört och varför var det övergivet..?

Senare på kvällen så åt jag på en liten restaurang precis intill och frågade då servitören om han visste något om den "hemliga" porten och det övergiva huset.. han berättade med inlevelse om mannen från fastlandet som många många år tidigare hade köpt tomten och låtit bygga huset som en kärleksgåva till sin älskade men innan huset stod klart så blev han allvarligt sjuk och gick bort. Hans hustru hade inte återvänt en enda gång till ön efter hans död trots att det gått över tjugo år, men ej heller velat sälja huset.



Nej..så sorgligt tänkte jag, fast innan jag hann säga något som om han läst mina tankar så tillade han ganska bestämt:

-"Yes, I know that the story is very sad, but at the same time so beautiful and romantic.. the place so untouched and undestroyed". Only the cats and the birds live there now. The wind and the ocean will give the place it's aging and pathina and I like that". Jag förstod såklart att han berättat denna historia för många före mig.

Så dukade han av mitt bord och borstade smulorna av duken...

..och jag kom av mig innan jag hann protestera och säga att han hade fel.  Jag sa inget alls för jag tyckte att han hade alldeles rätt.

Väl hemma på mitt lilla pensionatsrum så tittade jag på bilderna jag tagit på den vackra porten, på utsikten och på en katt som jag sett smyga in bakom husets mur. Titta noga på bilden på katten.. Det är bara En katt.

Jag tror min feber lagt sig och halsen gör inte så ont. Jag somnar om en stund.