När jag var liten var jag inte stor... Jag var så liten att det ibland kändes som att jag inte syntes över huvud taget... förutom när jag gjorde något fel förstås... och det gjorde jag tydligen oftare än önskvärt. Som att kissa på mosters hallgolv tex. Då såg de mig. Alla storkusinerna kom rusandes och ställde sig i ring, de pekade på den mörka fläcken på golvträet och skrattade.
Moster såg bister ut och hade det där tonfallet som gjorde så ont. Och jag, jag grät och ville bara försvinna. Bli ett osynligt barn som en snäll muminmamma kunde få hitta och locka till synlighet med sin stora varma famn. Att gråta och vilja försvinna fortsatte jag länge med. Jag insåg ju tidigt att om man som barn visade andra känslor än glädje och tacksamhet så var man en rätt besvärlig människa.
När jag var liten var jag inte stor, t.o.m en storstrut var nästan större än jag... Kanske var det därför jag så sällan fick storstrut, den var nog helt enkelt för stor för mig att hålla... och möjligen var mamma rädd att jag skulle tippa omkull med en sådan i handen .Dessutom var den dyr - riktigt dyr. Den kostade en hel krona och därtill tjugofem öre. Men puckstång var ju också gott...åtminstone den med jordgubbssmak.
En sommar kom pappa upp till stugan som vanligt i sin gröna lastbil - men det var inte bara pappa som satt i bilen - min vän Torbjörn som jag var hemligt förälskad i satt på passagerarsätet och när jag såg det blev jag överlycklig...tills han berättade att min pappa hade köpt en storstrut åt honom på resan upp. Jag blev genast kall som en omfryst igloo utan smak, sprang till skogs och gömde mig. Men ingen letade efter mig... så till slut smög jag mig fram ... Jag ville att Torbjörn skulle åka hem, allt var förstört, för nu förstod jag att min pappa egentligen inte älskade mig utan hellre ville ha en pojke...varför skulle han annars ha köpt honom en så dyr glass?
Men Torbjörn stannade. Aldrig i livet att jag skulle våga knysta ett ord om dessa mina tankar eller känslor till någon.Jag skulle inte vara besvärlig, jag skulle vara stark, glad och tacksam. Som tur var så var Torbjörn så söt att jag ganska snart förlät honom för att han var en pojke... Han hade bruna ögon, rakt brunt hår och stora leende läppar...Han var snällheten personifierad, gjorde mig glad igen och hjälpte mig med alla djuren... Kaninerna, undulaterna, katterna, marsvinen och geten Klara.
Klara som var tålmodig och mild, hon som följde mig vart jag än gick och som pappa spände cykelväskor på när vi tog stigen ner genom skogen för att göra veckans inköp i handelsboden. Getter är starka, sa pappa och så slapp vi bära...
Nu är handelsboden för länge sedan nedlagd - men det gamla stenhuset där jag kissade på hallgolvet för fyrtiofem år sedan har fått en ny ägare och står kvar på sin grönskande kulle. Och skulle det hända sig så, att ett litet litet barn råkade kissa på det hallgolvet idag skulle jag säga :Det gör absolut ingenting! Det är mitt hallgolv! Sen skulle jag åka till närmaste stad och köpa två stortstrutar för tjugofem kronor stycket. En till henne och en till mig och sedan skulle jag viska en hemlighet i hennes öra.
Love is Always The Answer
Z