Neej söta Z! Alla kvinnor skriver om pms och menopaus och sånt. Du är ju en kreativ kvinna… förutom när du ligger idin säng och gråter förstås. Skriv om vad som helst men inte om det… Sa Lolita till mig häromdagen.
Jamen… försökte jag. Jag känner mig ju så kraftlös igen… Jag kanske håller på att gå in i klimakteriet, du vet ju hur sånt påverkar psyket. -Neej det vet jag verkligen inte sa Lolita och såg bestämd ut men jag fortsatte -Kanske är det en ny hormoniell kris jag går igenom och jag vill ju... Nene… avbröt Lolita med kärleksfull orubblighet.-Kom inte och försök inbilla mig att din nya kris beror på någon sorts åldersbetingad hormonrubbning .
Säg som det är. Försök inte gömma dig bakom en ny etikett. Ditt problem är och förblir detsamma som det alltid varit. Du har nån slags bokstavskombination som du inte lyckats få diagnostiserad, förmodligen samma som jag och dessutom tror du inte (galna kvinna!)att du har kraft nog att stå på egna ben och tjäna ihop ditt levebröd nu när försäkringskassan sagt sitt.
Upp och hoppa älskling! Måla! Skriv! Använd din fantastiska kreativitet… Sa hon nästan lite uppfodrande, Buster och Jaxon la sina huvuden på sned och tittade på mig de också… och så påminde hon mig om den där sommaren för en så där hundra år sedan när hon satt i mörkret i min bagarstuga på landet och grät hejdlöst över mannen som lämnat henne och jag såg världen falla ihop som ett korthus under hennes mjuka fötter.
Det var en het sommardag och bagarstugan var sval och mild
. 
en doft av kaprifolsvepte in och svalorna steg och sjönk. Jag minns att min mamma var på besök.Hon hade aldrig träffat Lolita förut och finkänslig som bara min mamma kan vara stegade hon in i bagarstugan och utan att presentera sig sa hon:
- Varför sitter du här i mörkret och gråter?
-…Min man har just lämnat mig, snyftade Lolita.
- Jaha, men det blir väl inte bättre för att du sitter här! fick Lolita till svar.
Jag skämdes och greps av en stark lust att säga att jag inte hade en aning om vem kvinnan som just förirrat sig över tröskeln var - men det skulle bli lite svårt att ljuga ihop en trovärdig historia om det i ett ensligt stenhus mitt i skogen….
Men tillbaka till det viktiga. Den sommaren kändes det som om marken under hennes fötter försvann. Och plötsligt handlade det om ren överlevnad. Och trots att det inte kändes så, så hade hon ett val. För vi har alltid ett val – Även när vi inte tror på den sanningen. Vi kan ge upp eller vi kan resa oss igen .
”Im not afraidof storms
For I´m learning how to sail my ship”
- Louisa May Alcott
Och det är ju uppenbart vad hon valde. Trots bitska kommentarer från bland andra min kära mamma, trots den svårighet det innebär att behålla sin värdighet och bevara sin tillit till att ljuset bär oss - även när världen runt om oss krackelerar, så valde hon livet. Och det är där jag står just nu. Jag brann en stund i ovärdighetens och kraftlöshetens förgörande eld. Nu väljer jag att likt fågeln Fenix stiga ur askan och breda ut mina vingar igen.
-
Tro mig.
Jag har stapplat blödande genom dödsskuggans dal.
Tusen och återtusen svärd har genomborrat min själ.
Otaliga är de gånger jag fallit från klippavsatsen
i tro att döden är det enda faktum som återstår.
Därför när jagnu säger dig att våren spirar i mina händer – tro mig –
Det finns inte längre något du kan göraför att hindra detta skeende.
Och för oss som såg oss själva som tyranneriets slavar och offer:
finns inte längre någonstans att gå.
Det vi längtat efter är redan här.
Så håll min
hand,
känn smaken avskönhetens ljud, rör vid stillhetens doft.-
Bevittna-Ljusets återkomst…
LOVE IS ALWAYS THE ANSWER
Z
Arkiv
Kontrollpanel