Ja jag vet. Det är patetiskt. Jag borde skämmas. Ännu värre blir det när du får läsa vad jag, otacksamma människa tänkte skriva. Jag tänkte skriva att det var bättre förr…
Ja…men det är faktiskt så att det ligger ett rosa skimmer över den tid när Lolita och jag kunde ligga sked i timmar i hennes sagolika säng och turas om att gråta över spilld mjölk … utebliven kärlek…krånglig eller förbjuden kärlek…eller över något tragiskt och nu obeskrivbart drama i våra liv som överträffar den så kallade dikten…….
Ibland låg vi sked i min säng också men det var liksom inte lika poetiskt och vackert att ligga sked i en 90säng från myrorna i en bleknad förort – som… på Östermalm i en sidenfamn som hämtad ur Tusen och En Natt…
Jo. Det var bättre förr. Då när allt var ångestladdat och tryggt och man visste vad man kunde förvänta sig. Då en husbög var en husbög (och inte nån gammal landstingsrådssekreterare….tänk bara det ordet, man kan ju bryta tungan för mindre…) och gjorde sånt som husbögar brukar göra...
Och jag … jag var singel och låg under täcket och grät. Jag låg under täcket och grät över allt jag kunde komma på att gråta över. Det kändes tryggt. Tex kunde jag gråta över att jag inte hade någon man att älska. Det kan jag inte längre, så nu måste jag hitta på något nytt att gråta över...ack det var bättre förr!
Singel förresten, vilket konstigt ord. Låter som att singla slant.
Vilket får mig att tänka på att man kan singla slant om mycket. Om man tex inte vet vilken livsväg man ska välja trots att man verkligen har sökt i djupet av sig själv och ändå inte kan ta ett beslut. Då kan man singla slant som en sista utväg...
Som för mig tex, jag singlar slant ibland när jag inte vet om jag ska jag välja kärlek eller smärta..
Det låter kanske som ett enkelt val. Men om man inte riktigt minns hur man gör när man är snäll mot sig själv, eller kanske inte ens har förstått att det är minst lika viktigt att se till att man själv har det bra som att se till att ens barn har det (och att de inte snubblar allför ofta på den otvättade tvätten… ) så kan det helt enkelt bli lätt outhärdligt när kärleken kommer in i ens liv.
En gång för ett par år sedan visualiserade jag och skrev en lista på tjugo egenskapersom en för mig perfekt man skulle ha, för att tydligöra det för mig själv och inte återigen falla för en man som …ja ni vet… Hur jag nu skulle träffa honom…? Jag tänkte kanske att han skulle gå förbi mitt hus av en slump, eller att Gud skulle skicka honom till just min adress och så skulle han knacka på min dörr …och jag skulle torka tårarna, hasa mig ur sängen, skynda mig att hitta en klänning utan så många fläckar , öppna dörren och säga -Ja det kan jag väl! När han frågade om jag ville leva med honom och älska honom av hela mitt hjärta… och leva lycklig med honom i alla mina levnadsdagar…
Men jag skrev i alla fall min lista och sanningen att säga så låg jag inte i sängen precis hela tiden. Ibland kom min älskade Lolita och tvingade ut mig på en kärleksfull men rask promenad.
Förortsångest är verkligen inte nyttigt brukade hon säga.
Det var på den tiden då hon alltid hade sitt zinkvita läppstift. Nu har jag sett att hon ibland har en liten rosaröd ton på läpparna. Jag känner mig nästan förråd.Jag känner helt enkelt inte igen mig. Ack ack ack, det var bättre förr
.
Och det värsta av allt. Jag känner inte igen mig i mitt eget liv heller. Det finns nämligen numera en man i mitt liv. Och inte nog med det, häromdan när jag läste igenom min tjugopunktslista så insåg jag att mannen ifråga besitter alla de tjugo egenskaperna som jag listat som mina drömegenskaper…. Visst är det hemskt!
Ni kanske tror att jag skämtar, men att en sådan här sak händer kan verkligen kännas otryggt för en kvinna som mig. Dessutom påstår han att han älskar mig… hela tiden. Och om vi någon gång missförstår varandra så är det otäckt lätt att reda ut det hela. Vi följer varandra så lätt. Och om jag skulle vilja dra täcket över huvudet och gråta en stund, så finns han där och lyssnar och är kärleksfull förstående och tålmodig, förstår ni?! Det kan ju ta knäcken på vem som helst!
<Så jag singlar slant så länge. Och frågar mig själv: Ska jag välja kärlek eller lidande idag? Och jag jobbar på det, jag lovar. Jag jobbar på att kärleken ska vinna över mitt invanda gamla trygghetsmönster: Lidandet. Och har jag tur så står han ut ett tag till… mannen som Gud skickade till just min adress…
Ps.vid närmare eftertanke ska jag nog ändå inte rekommendera att singla slant iviktiga frågor om ni inte vill att åskan ska slå ner… En gång gjorde nämligen Lolita det … det var visserligen mycket mycket länge sedan… på den gamla goda tiden... och blixten var oändligt vacker mot den dovblå himlen … men ändå… ds.
Love is Always The Answer
Z
och så lite visdom: