Här i min lilla förort smattrar regnet mot den otvättade fönsterrutan, det är så vackert. Som om någon ville kyssa den plats där just jag bor. - kanske Gud, eller någon ängel som älskar just mig lite extra?! Regnbågsfärgade droppar rinner sakta och smekande ner över glaset. Himlen är ljuvligt stålgrå och molnen hopar sig . De vill nog känna varandras närhet och värme de som alla andra , nu när dagarna är korta och mörkret faller tidigt, känna att de liksom hör ihop. Tänk vad fint. Det är ju så skönt att känna att man hör ihop med någon och om man då är ett grått moln är det nog skönt att känna att man hör ihop med ett annat litet grått moln, det är därför himlen ser ut som den gör just nu, det är jag säker på. Det är molnen som kramar och smeker varandra.
På andra sidan gatan står en äldre dam på stege i sitt köksfönster, hennes silverhår glittrar där hon darrande hänger upp en adventsstjärna i papp, precis en sån som vi hade när jag var liten. Den hängde i fönstret över min säng i köket och gjorde mig lycklig. Och på fönsterkarmen stod adventskalendern lutad med glitter och runda luckor - Åh vad jag älskade att luckorna var runda, när allt annat i världen kändes fyrkantigt och vasst. Och vad jag längtade efter att se det vackra som dolde sig bakom luckans rundel... Ja ... längtan är ljuvlig och ibland olidlig, både när man är en liten liten flicka och även sedan, när man vuxit och blivit kvinna...
Åh... vad fint ...och nu tänder hon sin stjärna och ett varmt ljus sprider sig över hela vintergatan... eller åtminstone över min näthinna och i hennes köksfönster och jag, jag blir glad. Jag ler och tänker på det vackra som fanns när jag var liten, det som glittrade till som ett ljus i mörkret. För det fanns. Det fanns - även om jag mest minns det som var svårt och det som gjorde ont. Känslan av ensamhet. Känslan av att vara ett litet grått moln som inte hörde ihop med någon. Men nu. Nu ser jag det vackra. Nu tindrar mina barnaögon. Nu hör jag ihop. Både med mig själv och de jag älskar... och allt och alla andra också. Jag ser det nu, det är så tydligt i mig, det kunde inte vara tydligare.
Men hur gick det här till Lolita? Nyss gulnade träden och damen som just tänt sin adventsstjärna i papp krattade löv , långsamt långsamt som om tiden stod stilla och allt var fullbordat. Som om allt var precis så som det skulle vara. Skönhet.Stillhet. Och nu. Nu är det advent om bara några dagar, både i min lilla förort och på Stureplan...
Man ska visst städa tills första advent har jag hört. I allafall gjorde alltid min mamma det när jag var liten. man ska visst bona golv och ha skinande blankt och rent överallt. Men jag vill inte. Jo jag vill gärna ha det fint och rent, men jag vill hellre skriva dikter än att städa. Kärleksdikter vill jag skriva, medan disken hopar sig och dammtussarna dansar.... Om min mamma händelsevis skulle komma hem till mig just nu, så här precis innan första advent skulle hon få svårt att andas. Hon skulle inte visa någon som helst förståelse för att jag hellre skriver dikter om kärlek än diskar och dammsuger... Men jag älskar kärlek mer än jag älskar rent porslin och dessutom har jag ingen diskmaskin. Ibland låtsas jag att jag har det och ställer in all smutsig disk i ugnen och så glömmer jag bort den. Jag är lite virrig, men det gör ingenting. Där är vi definitivt oense, min mamma och jag. - Man måste tygla sin virrighet, säger hon och man kan absolut inte använda sin ugn som diskmaskin, det fungerar inte! Ja, där är vi verkligen oense, Men det gör ingenting det heller.
Hur ska man kunna ha städfokus när kärleken har kommit in i ens liv och lyser bländvitt in i alla ens sinnen så man inte ens ser dammet? Och om man av någon anledning ändå skulle se dammet så kan man citera texten på en tavla jag såg häromdagen : " Dammtussarna under min säng är änglarnas tofflor" - och när jag läste det blev jag så glad och bestämde mig för att tro på det. För jag är ju vuxen nu har jag hört, (min mamma brukar nämligen säga det när hon är missnöjd med mitt beteende...) ...och då får man faktiskt tro på vad man vill. Så det så.
Ja sån är jag. I alla fall just nu. Och igår råkade jag hitta en upp och nervänd och därtill odiskad glasstallrik med vackert blommönster från Rörstrand i min översta byrålåda och då tänkte jag - Oj! vad intressant, hur kom den dit? Och jag mindes plötsligt att jag en dag för en liten tid sedan, i smyg, unnat mig en alldeles underbart god saffransglass, när en av mina döttrar oväntat kom hem - och eftersom glassen vid det här laget konstigt nog var slut ville jag inte göra henne ledsen så jag slängde raskt ner tallriken i närmsta låda. Och glömde bort den... tills igår...Det är så himla bra.Jag är så nöjd med mig själv. Äntligen har jag börjat unna mig själv det som jag förut bara unnade mina barn. (Tex. lyxig saffransglass till frukost en mulen tisdag.) Och så blir jag så glad, för jag trodde nämligen att jag bara hade nio tallrikar, att en hade gått sönder eller så och så hittade jag den här!...och så hade jag tio iallafall, kan det bli bättre?
Så kanske städar jag lite till första advent. Kanske inte. Jag har lite annat att göra nämligen, som tex att skriva kärleksdikter:
Varje stund är du i mitt medvetande
varje andetag.
Sedan den dag ...ljusår härifrån då jag först såg in i din själ ...
andas jag in din kärleks väsen och blir den jag verkligen är ...
andas jag ut ljus...
ett ljus som vill falla
likt stjärnregn av välsignelser
över jorden..
Jag ser våra stjärnbilder på denna nattliga himmel
och jag ler där jag ligger på tornrummets svala golv.
Jag hör dina fotsteg i sanden, jag blundar, smälter och faller lycklig
genom världarna.
Jag landar mjukt ...
och vågskummet sköljer över mina fötter
när jag rör mig mot dig ...
Jag expanderar,
min själ breder ut sig
som en magnoliablomma i gryningsljuset
Och nu ser jag en tempelträdgård bortom haven
en tempelträdgård där du vandrar
Där du vandrar och vilar i gräs av okammat kvinnohår
under uråldrigt talande träd
och där du ber ... och får dina böner besvarade
Därför att Du är bönen
och Du är också dess djupaste svar
Så har det alltid varit, min älskade.
Så skall det alltid vara.
Det är din bestämmelse: Att du skapar världen för varje steg du tar
under magnoliaträdens hängivna himmel.
Och väver en väv av oändlig skönhet med trådar av solgudens vitaste kärlek av guld.
En kärlek som inte låter sig fångas i ord eller sköna penseldrag
men som pulserar
likt alltets innersta hjärtslag
genom din andning i mig...
genom min andning i dig ...
Så återtar allt nu sin rättmätiga plats i en värld vi inte trodde fanns
Vi kupar våra händer och låter dem fyllas med ljusår av innerlig längtan
och i vår andning löses allting upp... Allting löses upp
och blir till ljus...och ljus...och ljus...
Och Allt som levde utav smärta måste dö
Är snart ett minne klätt i skugga
en tragisk saga utan hemvist
en smärtsam dröm som sakta suddas ut...
Nu återvänder ljuset till vårt tempel:
Min kropp omslutande din...Din kropp omslutande min
Din kärlek penetrerande min fuktiga mjukhet med ditt helande ljus
Och längtande rör vi oss tillsammans mot havets yttersta punkt
för att bli ett med den tidlösa rörelsen
av inandning och utandning
Så uppgår vi i Allt och i Intet
och blir en himmel utav tysta stjärnor
vilandes
i universums helande hjärtslag:
Det ägg där våra själar föddes och kysste varandras gudomliga ljus
för mycket mycket länge sedan...
...och alldeles alldeles nyss...
Love is always the Answer
Z