På hösten 2002 blev jag deprimerad. jag höll på att skilja mig och hela livet var kaos. Det gick så långt att jag var helt oförmögen att ta hand om mina barn än mindre mig själv. Har man aldrig upplevt depression på den nivån är det nog svårt att förstå. Jag åt inte, sov inte och min längtan att få dö var stark. Min mamma kom för att hjälpa oss. Hon lagade mat till barnen som var ledsna och oroliga och hon matade mig med mosad banan var tredje timme... som då jag var ett litet barn. Min Pappa var kvar på västkusten och skötte om den lilla gården. Han ringde mig två gånger per dag och försökte tala med mig om sina enkla vardagligheter, såsom gråpäronen som var mogna, hur mycket fisk han fått i nätet och att han trots sin dåliga syn hittat kantareller bakom vedboden. En dag kom ett brev ifrån honom och i kuvertet låg en bok med titeln "handbok i livets konst". På första sidan, hade pappa skrivit "15/9 2002, Till min älskade Lollo. Din pappa". Jag la den på mitt nattduksbord utan att öppna den.. orkade inte. Så småningom ställdes den i vår bokhylla för att glömmas bort. Idag letade jag efter en annan bok och plötsligt satt jag med den tunna lilla vita boken ifrån min far i knät... Under denna eftermiddag har jag läst den från pärm till pärm. På sidan 17 hittade jag tre rader som min far strukit under åt mig... nämligen följande:
"Begär inte att det ska gå som Du vill här i världen: Nej, önska att allting ska ske precis som det sker; då kommer ditt liv att förflyta lugnt."
Det tog mig nästan sju år innan jag läste den lilla boken med min fars råd, och nu är han inte längre i livet. Ej heller min mor. Men både två, mamma och pappa talar med mig dagligen.. jag behöver bara stilla mig en stund och lyssna...
